Jan Kenneth Weckman

Aarrekartta

öljy ja kollaasi kankaalle

oljefärg och kollage på duk

290x190cm, 2016

Sivun alkuun

Teokset ja näyttelyt

Etusivulle / Mainpage

Turun Tuomiokirkko, Turku, Åbo Domkyrka, Åbo 6.9.-20.11.2016

Aarrekartta, 290 x 190 cm, öljyväri ja kollaasi kankaalle 2016 (Diptyykki)

Skattkartan, 290 x 190 cm, oljefärg och kollage på duk 2016 (Diptyk)

Galleria Raatihuone, Turku, Rådhusgalleriet, Åbo, 10.11.-30.12.2016

Samaan aikaan toisaalla – Maalauksia nimimerkillä

Samtidigt någon annanstans - Målningar under pseudonymen

Kiitos ja Anteeksi
Suomen kielen kaksi tärkeintä sanaa saavat helposti yhdistyessään lievästi humoristisen
sävyn. Erityisen suomalainen tapa olla anteeksipyytävä ja syyllinen kaikkeen antaa, jälleen kerran, leiman puhujan otsaan. Sanonta on kuitenkin saapunut suomen kieleen muualta. Lisäksi, kun ryhtyy ajattelemaan, sanojen tärkeys tönäisee liikkeelle pitkänkin ajatusketjun:
Kysyn, koska kiitän ketään mistään, ja olenko antanut riittävästi anteeksi – tai pyytänyt?
Symbolit ja metaforat, on vaikea erottaa ne toisistaan, muodostavat kiertoilmaisujen avaruuden jota kulkea ristiin ja rastiin, kuka minkä reitin kautta. Kahden näyttelyn teokseni kiertävät hengellisyyden, kristillisyyden ja reformaation ulottuvuuksia – tekstien kautta niin kuin kuvatkin ovat omalla tavallaan tekstejä. Ainakin Roland Barthes oli vakuuttunut kuva-tekstin väistämättömästä sidoksesta. Miten kuva on edes olemassa, ellei sitä tulkita? Allegoria on kuvan vahva saneltu tulkinnan tapa. Muuhun tarvitsemme omaa kokemusta. Kuva on vain tulkittuna olemassa, ellei, emme näe sitä. On vain muotoja. Tässäkin tilanteessa symboli pelastaa tulkinnan, sillä keksimme muodolle selityksen vaikka itse ellei kukaan muu tarjoa meille selitystä. Tämä oli modernin taiteen ratkaisu non-figuratiivisen taiteen äärellä. Lopuksi päädyttiin pisteeseen, ettei maalaus merkitse mitään. Vaikka se merkitsi. Se vain jätettiin sanomatta, sillä taiteen viitekehykseen teos kuitenkin kuului – ennen kuin tämäkin polku on kuljetaan loppuun. Tällä hetkellä vaikuttaa siltä, että lähestymme taiteen loppua, vihdoinkin. Samalla metaforinen avaruus katoaa tyhjyyteen ja kaikki tunteemme ovat tietoa. Vaarallista.

Tack och Förlåt
De två viktigaste orden i finskan får tillsammans en lätt humoristisk ton. Det speciellt finska sättet att be om förlåtelse och erkänna sig vara skyldig till allt, placerar återigen brännmärket i pannan, vilket vi tycker om. Uttrycket har dock anlänt från annat håll till finskan. Dessutom, när man tar sig en funderare, sätter orden igång en rätt lång tankekedja:
Jag frågar mej, när har jag tackat någon överhuvudtaget för något alls, och, harg jag förlåtit mej själv tillräckligt – eller har jag bett om förlåtelse?
Symboler och metaforer, svåra att skilja åt, spinner en rymd av indirekta talesätt där vi kan åka fram och tillbaka, var och en på sin väg. Mina verk i två utställningar kretsar kring andlighet, kristendom och reformationens dimensioner – via texterna liksom bilderna på sitt sätt även är text. Åtminstone var Roland Barthes övertygad om bandet mellan bild och text. Ifall inte bilden tolkas, finns den alls till?
Allegorin är en sträng kutym för bildtolkning. I övrigt behöver vi vår egen erfarenhet. Endast som tolkad existerar bilden, ifall inte, ser vi inte den. Bara former syns. Men också i den situationen räddar symbolen tolkningen, vi uppfinner förklaringen till formen trots att ingen annan erbjuder oss någon lösning. Den moderna konsten valde en sådan väg inför den non-figurativa konsten. På slutet skulle inte målningen betyda något alls. Trots att den gjorde det. Det blev osagt, att målningen ändå tillhör konstens kontext – tills också det loppet är kört. Just nu förefaller det som om vi närmar oss konstens slut, äntligen. Just då försvinner metaforernas rymd i det tomma och alla våra känslor är kunskap. Farligt