Jag blev inbjuden att delta i ett projekt inom ramen för Åbo Akademi under ledning av teol.doktor Laura Hellsten, Forcing the Impossible (BACE). Min start skedde under hösten 2020 för en reflektion som bildkonstnär i mötet mellan vetenskap och konst. Som kollega i samarbetet har jag Guillaume Jacquemet, cellforskare och expert inom bioimaging tekniker, och vars forskning kring cancerceller sker i laboratoriet för Åbo Bio-vetenskaper ( https://bioscience.fi/cell-migration-laboratory/).
Minut kutsuttiin osallistumaan Åbo Akademin, teol.tohtori Laura Hellstenin johtamaan projektiin Forcing the Impossible: https://forcing-the-impossible.com. Aloitin työskentelyni syksyllä 2020. Osallistun kuvataiteilijana tieteen ja taiteen vuoropuheluun. Yhteistyökumppaninani on Guillaume Jacquemet, solututkija ja biokuvantamisen asiantuntija, jonka tutkimus tapahtuu Turun biotieteen laboratoriossa ( https://bioscience.fi/cell-migration-laboratory/).
Ett verk i utställningen förenar det infinitesimalt lilla med det superstora. Förenta staternas rymdorganisation (NASA) upprätthåller ett bildprojekt via HUBBLE-teleskopet uppskjutet i rymden samt i samarbete med många andra forskningscentra på jordytan, vilka samlar på data av våglängder inom infrarött, röntgen och synligt ljus. Datan existerar som siffror på papper; på basen av data kan stjärnhimlarna visas som bilder. Jag hittar samma egenskaper och verktyg inom biovetenskaperna och stjärnhimlen, sådana som också mina ritprogram och ritplattan använder.
Näyttelyn yksi teos yhdistää hyvin pienen ja hyvin suuren. Yhdysvaltain avaruushallinto ylläpitää kuvausprojektia avaruuteen ammutun HUBBLE-teleskoopin ja muiden maanpinnalla sijaitsevien, esimerkiksi infrapuna- ja röntgensäde-dataa keräävien tutkimus-keskuksien kanssa. Data on numeroita paperilla; tähtitaivaat voidaan datan perusteella koota kuviksi. Löydän biotieteen ja tähtitieteen esitystekniikoista samoja piirteitä ja välineitä kuin mitä oma ohjelmani ja piirtopöytä käyttää.
Stämningen inom projektet avlägsnar sig inte från samtiden. Jag plockar dock en hållpunkt för vår tid från det förflutna, ur tidigare faser inom naturvetenskaperna, biologin och astronomin samt kärnfysiken. Som lekmän vet vi knappast något ännu heller. Pandemin illustrerar helt nya fakta för oss. Artiklarna inom bioveteneskaperna är fulla av diagram om vad som händer, biokemiskt. Dessa diagram och kunskaper har en hundraårig historia, liksom kunskapen om atomer och elektroner. Jämförelsepunkten då? Den består av stämningarna och hotbilderna samt ”fin-de siecle” atmosfären före och kring det första världskriget, via textcitat ur Thomas Manns kända verk Bergtagen (1924). Där skriver Mann poetiskt ihop en samling redovisningar om vad man vet, och som först vår samtids vetenskaper har rett ut, partikelfysiken, rymden, livets sällsamma former och mekanismer.[1] Den dåvariga atom-modellen formas hos Mann till en metafor över möjligheterna till livets uppkomst. Ovan oss och under oss, den ser som vill se, hur mikro- och makroperspektivet flyter ihop i samma bild. Mellan dem ett smalt skikt, som ett äggskal, för vår vandring liv och död. För den berättelsen har jag reserverat endast en tunn snirklande linje på ett grått-vitt moln.
[1] ”Men kom man fram till ”inte ens små längre”, så gled måttstocken undan; ”inte ens små längre”, det hade precis samma innehåll som ”oerhört stora”; och steget till atomen visade sig utan överdrift sagt vara i högsta grad ödesdigert. Ty i samma ögonblick som det materiella delades upp i sina yttersta smådelar öppnade sig plötsligt det astronomiska kosmos.
Atomen var en energiladdat kosmiskt system, där roterande världar jagade runt ett solliknande centrum och genom vars eterrymd kometer färdades fram med ljusårshastighet, tvingade in i sina excentriska banor av centralkroppens dragningskraft. Det var inte bara en liknelse, lika litet som det var när man kallade de flercelliga varelsernas kropp en ”cellstat”. Staden, staten, den enligt arbetsfördelningens princip ordnade sociala gemenskapen, kunde inte bara liknas vid det organiska livet, det var en upprepning av det. Så upprepades i naturens innersta som den fullkomligaste spegelbild den makroskopiska stjärnevärlden vars svärmar, hopar, grupper, figurer i det bleka månskenet svävade över den frostglittrande dalen ovanför den omstoppade adeptens huvud. var det otillåtet att tänka sig att vissa planeter i det atomiska solsystemet – bland de härar och vintergator av solsystem som byggde upp materien – att en eller annan av dessa inomvärdsliga världskroppar befann sig i ett tillstånd som motsvarade det som gjorde vår jord till en livets boning?” Thomas Mann: Bergtagen, övers. Karin Boye (rev. Nils Holmberg), Söderströms &C o, Helsingfors 1959 (1924)
Projektini tunnelma ei ole irti nykymaailmasta. Poimin ajallemme vertauskohteen menneisyydestä luonnontieteen, biotieteen ja tähtitieteen ja ydinfysiikan alkumatkalta. Emme tiedä maallikkoina vieläkään juuri mitään. Pandemia kuvittaa meille täysin uusia tietoja. Biotieteen artikkelit ovat täynnä kaavakuvia biokemian tapahtumista. Näillä kaavoilla ja tiedoilla on vuosisatainen historia, kuten atomeja ja elektroneja koskevan tiedon kohdalla. Entä tuo vertauspiste? Se on uhan ja ”fin-de sieclen” tunnelma ennen ja ensimmäisen maailmansodan aikana, Thomas Mannin tekstisitaatin avulla, tunnetusta Taikavuori-kirjasta (1924). Siinä Mann kirjoittaa runollisesti kokoon aikansa tiedon, joita vasta nykytiede on tehnyt meille selkoa, hiukkasfysiikka, avaruus, elämän ihmeelliset muodot ja mekanismit. Silloinen atomimalli muuttuu Mannin toimesta metaforaksi elämän synnyn mahdollisuuksista.[1] Ylhäällä ja alhaalla sen mukaan, mitä kukin haluaa nähdä, mikro- ja makroperspektiivit yhdistyvät samaan kuvaan. Väliin asettuu munankuoren ohut kerros, jonka päälle tallustelemme, elämme ja kuolemme. Sille tarinalle olen varannut vain ohuen poimuilevan viivan valkoisen-harmaassa pilvessä.
https://www.nasa.gov/mission_pages/hubble/science/xdf.html
https://www.nasa.gov/images/content/690958main_p1237a1.jpg
[1] ”Liioittelematta voitiin sanoa, että askel atomiin osoittautui kohtalokkaaksi. Kun näet aine oli paloiteltu äärimmilleen, lopulliseksi hiukkaseksi, seisottiin äkkiä tähtitieteellisen kosmoksen edessä! `Ei edes tavattoman pienestä´ mittakaava jollain tavoin liukui `suunnattoman suureen´ ja niin atomi olikin energialla latautunut kosminen järjestelmä – siinä taivaankappaleet hurjaa vauhtia kiitivät aurinkoa muistuttavan keskuksen ympäri ja sen eetteriavaruuden läpi syöksyi valovuosien nopeudella pyrstötähtiä, jotka käänsivät keskuskappaleen voiman omille oikullisille radoilleen. Tämä oli yhtä vähän kuvaannollista puhetta kuin monisoluisten olentojen ruumiin nimittäminen `soluvaltioksi´, Kaupunki tai valtio, nuo työnjaon pohjalle järjestetetyt yhteisöt, eivät olleet ainoastaan verrattavissa orgaaniseen elämään vaan sen toisintoja. Niin toistui luonnon sisimmässä suunnattoman kaukaisena heijastumana makrokosminen tähtimaailma, jonka sikermät, tihentymät, ryhmät ja kuviot levisivät muumioksi kääriytyneen nuoren tutkijan edessä kuun vaalentaman pakkasvälkkyisen laakson yllä. Eikö ollut lupa ajatella, että jokin atomisen aurinkokunnan kiertotähdistä – jokin hiukkanen noissa lukemattomissa aurinkokuntien ja linnunratojen joukkioissa, jotka muodostivat aineen, jokin sisäisen maailman taivaankappaleista – kenties oli juuri sen kaltaisessa tilassa, jonka johdosta maapallosta oli tullut elämän tyyssija?” Thomas Mann, Taikavuori, Porvoo, Helsinki WSOY, (1924)1957, suomentanut Kai Kaila.
Detta har resulterat i att flera olika visuella kontexter tillkommit, uppbyggda som en rad av incitament för samtal. Dessa initiativ baseras på en reflektion av symbolik och ikonografi om sjukdom och hälsa. Med finns en del ställningstaganden om min egen situation inom konstens traditioner. Jag lägger märke till att inget nytt blir till, endast variationer av sådant som gjorts redan långt tillbaka.
Digital teckning och måleri (på ritplattan) samt framställandet av bilderna på fotokonstens vis, som pigmenttryck gör det även möjligt att sitera, låna och nyforma, till exempel genom att visa mina källor i det färdiga arbetet. Bildströmmarna ger nästan allt vi vet idag om världen, vilket alltså inte gör min situation knappast märklig. För ett tema har jag skapat en omgivning i bild utgående från ett av konsthistoriens stora namn, den tredelade panelen av Hieronymus Bosch, Lustarnas trädgård, och där den vänstra delen (1490-1510), som idag hör till samlingarna i Prado-museet i Madrid.
Yhteistyömme tuloksena päädyin rakentamaan useita visuaalisia viitekehyksiä – ja keskustelun herättäjiä. Ne perustuvat pohdintaani sairauden ja terveyden symbolisista merkityksistä ja ikonografiasta. Tein myös päätelmiä omasta asemastani kuvataiteen perinteiden jatkajana. Huomioin, etten tee mitään uutta, vaan varioin jo ammoisista ajoista syntyneitä hahmoja.
Digitaalinen piirtäminen ja maalaaminen (piirtopöydällä) ja työn viimeistely valokuvataiteen tapaan pigmenttivedoksilla mahdollistavat myös muodon siteeraamisen, lainaamisen ja uudelleen muokkaamisen, esimerkiksi jättämällä lähde näkyväksi valmissa teoksessani. Kuvien virta on lähes kaikki mitä tiedämme tänään maailmasta, joten tilanne ei ole järin kummallinen. Yhdelle teemalle kuvalliseksi ympäristöksi valitsin erään taidehistorian suurnimen, Hieronymus Boschin kolmiosaisen teoksesta osan. Teos, Maallisten ilojen puutarha (1490-1510), kuuluu Madridin Prado-museon kokoelmiin.
Jan Kenneth Weckman, Et In Arcadia Ego: Kihlaus / Förlovningen / Betrothal, pigment print 135 x 55 cm 2021 (Ed 3 + 1 AP)
……
Lähdekuva
Hieronymus Bosch, Maallisten Ilojen Puutarha (osa) 205 x 97 cm (205 x 384 cm), 1490-1510
https://en.wikipedia.org/wiki/The_Garden_of_Earthly_Delights#Left_panel
Jan Kenneth Weckman, Et In Arcadia Ego: Synnin palkka on kuolema / Syndens lön är döden / For the wages of sin is death, pigment print 135 x 55 cm 2021 (Ed 3+1 AP)
Hur dyker sjukdom, död och synd in i världen skapad av Gud? Detta kan vi fundera över inför målningen av Hieronymus Bosch, av vilken jag endast har en utmärkt reproduktion utifrån wiki-commons plattformen. Reproduktionen av målningen visas som en del av utställningen för att kunna betona bildströmmarnas historia i vår digitala värld. Bilden hamnar i mina egna verk under skikt jag tillagt och omformas till något nyt genom övermålningar. Samtidigt dyker nya, angelägna bilder upp, av celler som transporterar sjukdom – och som ser fina ut! Det berömda sentensen måste dock sägas rakt ut: et in arcadia ego. Vårt ödeshorisont på jorden bekläs i verket Syndens lön är döden med diagrammet över planetens värmestegring (https://twitter.com/gretathunberg/status/1407037004458700802)
Miten sairaus, kuolema, ja synti tulee Jumalan luomaan maailmaan? Tätä voi pohtia Hieronymus Boschin maalauksen äärellä, josta minulla on vain erinomainen wiki-commons alustan sallima reproduktio. Esitän reproduktion maalauksesta osana näyttelyä korostaakseni kuvavirtojen historiaa meidän digitaalisessa maailmassa. Kuva jää omissa teoksissani lisäämieni kerrosten alle ja muokkautuu päällemaalauksella uusiksi. Samalla maisemaan tulee uusia, ajankohtaisia kuvia, sairautta kuljettavista soluista – jotka näyttävät hienoilta! Kuuluisa lause silti lausutaan: et in arcadia ego. Kohtalomme horisontti maan päällä verhoutuu teoksessa Synnin palkka on kuolema planeetan lämpökehityksen kaavaan. (https://twitter.com/gretathunberg/status/1407037004458700802).
Projektin muita teoksia, katso portfolio Autio Maa, Taidekeskus Mältinranta, Tampere 22.10. – 9.11.2021 (yhdessä: Markku Hakuri).
Jan Kenneth Weckman: Et in Arcadia Ego, Turku Cathedral, 25.9.-24.10.2021
Artist Jan Kenneth Weckman (Turku) presents his work Et in Arcadia Ego, in the Turku Cathedral, The Chapel of Saint John/ The Kijk chapel 25.9. – 24.10 2021. The event partakes within the project of Forcing the Impossible, led by theol. dr Laura Hellsten (BACE). Artists of different fields collaborate with chosen researchers. The exhibition opened at the Researcher’s Night venue organized by Åbo Akademi University, adding two video works to the art show.
The pigment prints perform a dialogue with pictures by cell researcher and bioimaging expert Guillaume Jacquemet. Jacquemet, with his team, studies the migration of cancer cells. Weckman takes his pictures elsewhere, into ponderings on innocence and evil in the world – in front of how vast our cosmos is, the space, the cell, life, death.
Weckman carries pictures of fluorescence microscopy as layers in his artworks, developing the works towards general contexts and art history. The remake reproductions of Paradise display Hieronymus Bosch’s painting from the beginning of 1500, combine dangerous cell changes moving in our bodies with perennial thoughts on the place of sickness and sin, even evil in the world made by God. The artist approaches the same theme also by comparing the results of the microscope, using the scientific forms, with the worlds of distant stars shown by the HUBBLE telescope (HUBBLE Deep Space Images; NASA). https://www.nasa.gov/mission_pages/hubble/science/xdf.html
https://www.nasa.gov/images/content/690958main_p1237a1.jpg
https://en.wikipedia.org/wiki/The_Garden_of_Earthly_Delights#Left_panel
The exhibition inspires us to collaborate on science and art options in collaboration together, in the cross seas of art, ethics, religion, and science. The exhibition’s title, Et in Arcadia Ego, can be translated into a line by the Death: ”I am also in Paradise”.
New works within the project Et In Arcadia Ego, see also portfolio Autio Maa ( Waste Land) Markku Hakuri & Jan Kenneth Weckman, Taidekeskus Mältinranta, Tampere (22.10. – 9.11.2021)
Guillaume Jacquemet presents ”Cell in Motion” and ”Research in the cell Migration lab,” two videos made exclusively for the Researcher’s night and part of the Forcing the Impossible project (Åbo Akademi University).
Cancers are devastating, silent diseases, and every year 12 000 people die of cancer in Finland. Researchers utilize advanced microscopes in the Cell Migration laboratory (www.cellmig.org) to study and observe how cancer cells move to discover novel ways to treat these diseases.
With these short videos, you will glimpse why cancer is such a deadly disease and the research done in the cell migration laboratory at Åbo Akademi University.
More information: Guillaume Jacquemet / @guijacquemet / guillaume.jacquemet@abo.fi