Den moderna konsten uppstår och förgås såsom planerat. Arvet som upptogs ur äldre traditioner var dels form, dels text, alltså narrativ. Narrativen inkluderade hybrida argument både av konstnärer och den invigda emottagaren, initierad publik, kritiker, pressen, teoretikerna både utanför och innanför akademierna. En förutsättning, visserligen ostadig, gav konstnären rättigheter till både form och namn, utgångspunkten för ett textuellt universum. Målningarna var bundna till upphovsman, det slutliga verket var slutligt, fullständigt. Namn tillades, och i modernt sammanhang, också icke-namn. Den enskilda berättelsen eller bilden ersattes av något generellt, antingen abstrakt eller materiellt. Således försvann mystiken med fart. Bruket av ”ingen titel” erbjöd inget för de utomstående, men för de få initierade stod en dörr öppen, det allmänna, det apofatiska i sig. Trots allt producerades texter lika lätt som förut med anledning av det sublima. Vilket i sig tenderar att göra det sublima i konsten något naivt, eller rätt osublimt. Min tanke om det sublima är att ingen text står till förfogande, inte heller finns det en text om det apofatiska. Eftersom texterna ändå omringar alltsammans, måste vi förstå några som poesi.
Modern konst hjälpte oss ut ur texten för en stund (?) Formen anammade uppgifter i likhet med musiken. Inom musiken fanns ”ren” musik och ”oren”, ”icke-narrartiv eller ”naturalistiskt” ljud. Visuell konst stannar alla gånger för mindre rent, åtminstone är renhet sällsynt i måleri eller finns knappast överhuvudtaget. Medan konsten multiplicerade sina sätt att finnas till, inget särskilt nyt producerades av texter och namn. Byter vi namnet, trots att det är oprofessionellt, förorsakas målningen inget. Gällande texterna om den, är dock en annan historia.
Toinen näky / En annan vy / View, öljyväri kankaalle / oljefärg på duk / oil on canvas, 200 x 300 cm is hereby 9.3.2026 retitled: Second Act / Toinen näytös / Andra akten
Titlarna för verken förvånar mej också, en del skrivs genast, till andra blir namnen till åratal senare. Motsägelserna är givna. En betraktare kräver en text, en annan störs av att motivet inskränkts (av mig). För några är hela utställningen förstörd. Konstverkets namn var i början ”En annan vy”, på engelska ”View”. Något konkret eller en subjektiv sinnesbild. Jag flyttar längre bort och entydigt på ”denna sida” om texten, bort från de subjektiva eller idealistiska sinnebilderna trots att vyn kunde innebära hela den idealistiska filosofin, till exempel platonismen. Flyttar alltså åt det teatraliska hållet. Vyn är den andra akten. Visningen är för oss, publiken, och framförs med konstens medel som drama. Första akten är förbi. Vi vet hur allt startar, men vi vet inte allt vad sedan sker. Vem är den skyldige. Synen är liksom i drömmen, ett främmande land, men varför och var då? Den tredje akten avgör. I drömmen glömmer den andra den förra, inget blir förklarat, ännu. Den andra akten är bestående i dröm.